Känslan att aldrig räcka till...
Varför drabbas vi jämt och ständigt av känlsan att aldrig räcka till? Vi borde väl fatta att vi inte behöver vara bäst på allt och snyggast i stan? Vi kanske inbillar oss att vi vet, att vi inte behöver vara bäst, men ändå fortsätter vi hela tiden att försöka bli bättre... Och om vi gör det så kan vi inte fatta att vi räcker till som vi är. Men gör vi verkligen det?
Det är lustigt den där känslan att vi inte räcker till som vi är.
Våra nära och kära säger ju hela tiden till oss att vi räcker till mer än nog, att vi inte kan bli bättre i deras ögon eftersom vi redan är bäst enligt dem!
Men någonstans så handlar det ju faktiskt om våra känslor innerst inne. De kan säga precis vad de vill, det kommer ändå inte att spela någon roll om inte vi känner att vi duger.
Varför kan vi då inte lägga ned det där ouppnåliga idéalet?
Hur mycket vi än försöker så kommer vi ändå aldrig att bli nöjda med oss själva, och skulle vi mot förmodan bli det -ja då dröjer det säkerligen inte särskilt länge förrens vi hittar något nytt som kan dra ned oss igen, och så börjar det om igen och igen.
Väldigt onödigt egentligen, tycker ni inte?
Vi är bra som vi är, vi behöver inte känna oss helt värdelösa!
Det är i alla fall vad vi borde säga till oss själva.
Men alla känner nog igen sig i att man kan ha den mest underbara dagen, där allt går som man vill, ens familj eller kille är så otroligt underbara, ja allt är bara super helt enkelt!
För att sedan nästa dag bara gå raka vägen nedåt. Det känns som att alla hatar dig (vilket de inte gör!), inget går som du vill, allt känns som jordens undergång för dig.
Är det inte det mest konstiga när ma tänker efter? Fast man ska kanske inte tänka efter, med risken att bli helt snurrig och känna sig ännu lägre...
Nej, hur hemskt eller bra det än känns så kommer det alltid att gå upp och ned i livet. Som en berg- och dalbana. Låter ganska logiskt när man tänker på det så, men samma sekund som det drabbar dig och du känner dig oduglig och som om hela ditt liv kommer gå åt skogen, så försvinner hela den där logiken som fanns där alldeles nyss...
/Nicole
Det är lustigt den där känslan att vi inte räcker till som vi är.
Våra nära och kära säger ju hela tiden till oss att vi räcker till mer än nog, att vi inte kan bli bättre i deras ögon eftersom vi redan är bäst enligt dem!
Men någonstans så handlar det ju faktiskt om våra känslor innerst inne. De kan säga precis vad de vill, det kommer ändå inte att spela någon roll om inte vi känner att vi duger.
Varför kan vi då inte lägga ned det där ouppnåliga idéalet?
Hur mycket vi än försöker så kommer vi ändå aldrig att bli nöjda med oss själva, och skulle vi mot förmodan bli det -ja då dröjer det säkerligen inte särskilt länge förrens vi hittar något nytt som kan dra ned oss igen, och så börjar det om igen och igen.
Väldigt onödigt egentligen, tycker ni inte?
Vi är bra som vi är, vi behöver inte känna oss helt värdelösa!
Det är i alla fall vad vi borde säga till oss själva.
Men alla känner nog igen sig i att man kan ha den mest underbara dagen, där allt går som man vill, ens familj eller kille är så otroligt underbara, ja allt är bara super helt enkelt!
För att sedan nästa dag bara gå raka vägen nedåt. Det känns som att alla hatar dig (vilket de inte gör!), inget går som du vill, allt känns som jordens undergång för dig.
Är det inte det mest konstiga när ma tänker efter? Fast man ska kanske inte tänka efter, med risken att bli helt snurrig och känna sig ännu lägre...
Nej, hur hemskt eller bra det än känns så kommer det alltid att gå upp och ned i livet. Som en berg- och dalbana. Låter ganska logiskt när man tänker på det så, men samma sekund som det drabbar dig och du känner dig oduglig och som om hela ditt liv kommer gå åt skogen, så försvinner hela den där logiken som fanns där alldeles nyss...
/Nicole
Den där hopplösa känslan...
Ja, den kan nog alla känna igen sig i tror jag. Om ni inte kan relatera till den måste ni verkligen ha DET perfekta livet!! ;)
Men även de "perfekta" liven känner nog den där hopplösheten ibland också, säkerligen mer också eftersom de ska utstråla den där "perfekta" tillvaron. Ni förstår nog vad jag menar, den där typiska kändis livsstilen. Alla tror att man har det så himla perfekt, men inombords håller man på att tyna bort...
Varför får vi då den där hopplösa känslan ibland? Varför låter vi den smyga sig på oss för att sedan förstöra hela vår dag? Kan vi inte bara kämpa emot den?
Visst kan vi säkert det om vi verkligen vill, men den där hemska känslan har ju kommit av en anledning så innerst inne är det inte bara något man kan skaka av sig.
Det kan vara allt från ett hemskt sorgligt besked, eller konflikt som uppstått med ens nära och kära, eller helt enkelt ett jobberbjudande/utbildning som man hoppats på men inte fick...
Eller så vaknar man helt enkelt på fel sida!
Men just när den där känslan kommer över oss så kväver den verkligen en, den får oss att känna oss odugliga, dåliga och framförallt ensamma.
Vi kan ha hela familjen nära och allt kan verka som vanligt, men inne i oss själva sitter den där känslan och kväver oss sakta men säkert. Det blir som om vi befinner oss i en bubbla, helt för oss själva. Vi vill ut, försöker att skrika och få dem att höra. Men i verkligheten säger vi inte ett knyst, vi bara sitter där och känner oss ensamma.
Varför säger vi då inget till våra nära och kära om hur vi känner oss så att de kan hjälpa??
Det verkar ju galet att sitta och lida i tystheten och stöta bort de som betyder mest. De förstår ju inte hur vi känner om vi inte säge något, de uppfattar ju hela situationen som att vi är sura och griniga.
Men egentligen är svaret ganska enkelt, men ändå inte...
Vi vill helt enkelt inte säga något för att om vi säger det högt så får det oss att verka ännu svagare och dåligare, inbillar vi oss.
Och säger vi det högt så finns problemet verkligen där, och vi MÅSTE göra något åt det, vi kan inte längre sitta för oss själva och tycka synd om oss själva.
Ja, varje gång vi drabbas av något, större eller bara en dålig dag, så känns allt verkligen bara hopplöst. Hela vår värld går under för en liten stund, för att sedan inse att det inte var så farligt (i de flesta fall). Eller så avtar problemet för en stund och vi tror plötsligt att allt är bra igen, är inte det mänskliga minnet obeskrivlig kort och godtroget?!
Men i vanliga fall återgår allt till det normala igen efter ett tag, då thatś life i guess! ;)
/Nicole
Men även de "perfekta" liven känner nog den där hopplösheten ibland också, säkerligen mer också eftersom de ska utstråla den där "perfekta" tillvaron. Ni förstår nog vad jag menar, den där typiska kändis livsstilen. Alla tror att man har det så himla perfekt, men inombords håller man på att tyna bort...
Varför får vi då den där hopplösa känslan ibland? Varför låter vi den smyga sig på oss för att sedan förstöra hela vår dag? Kan vi inte bara kämpa emot den?
Visst kan vi säkert det om vi verkligen vill, men den där hemska känslan har ju kommit av en anledning så innerst inne är det inte bara något man kan skaka av sig.
Det kan vara allt från ett hemskt sorgligt besked, eller konflikt som uppstått med ens nära och kära, eller helt enkelt ett jobberbjudande/utbildning som man hoppats på men inte fick...
Eller så vaknar man helt enkelt på fel sida!
Men just när den där känslan kommer över oss så kväver den verkligen en, den får oss att känna oss odugliga, dåliga och framförallt ensamma.
Vi kan ha hela familjen nära och allt kan verka som vanligt, men inne i oss själva sitter den där känslan och kväver oss sakta men säkert. Det blir som om vi befinner oss i en bubbla, helt för oss själva. Vi vill ut, försöker att skrika och få dem att höra. Men i verkligheten säger vi inte ett knyst, vi bara sitter där och känner oss ensamma.
Varför säger vi då inget till våra nära och kära om hur vi känner oss så att de kan hjälpa??
Det verkar ju galet att sitta och lida i tystheten och stöta bort de som betyder mest. De förstår ju inte hur vi känner om vi inte säge något, de uppfattar ju hela situationen som att vi är sura och griniga.
Men egentligen är svaret ganska enkelt, men ändå inte...
Vi vill helt enkelt inte säga något för att om vi säger det högt så får det oss att verka ännu svagare och dåligare, inbillar vi oss.
Och säger vi det högt så finns problemet verkligen där, och vi MÅSTE göra något åt det, vi kan inte längre sitta för oss själva och tycka synd om oss själva.
Ja, varje gång vi drabbas av något, större eller bara en dålig dag, så känns allt verkligen bara hopplöst. Hela vår värld går under för en liten stund, för att sedan inse att det inte var så farligt (i de flesta fall). Eller så avtar problemet för en stund och vi tror plötsligt att allt är bra igen, är inte det mänskliga minnet obeskrivlig kort och godtroget?!
Men i vanliga fall återgår allt till det normala igen efter ett tag, då thatś life i guess! ;)
/Nicole
