Vem är vi, egentligen?
Har du koll på vem du är, egentligen?
Om du tar en liten stund att fundera på detta, så kommer du nog fram till -Jag vet inte!
Alla tror vi nog att vi vet vem vi är, det är inte något som vi funderar något vidare på, det bara är så helt enkelt.
Men om vi tänker efter så är denna "självklarheten" kanske inte så självklar i alla fall...
Vi har kanske en idé på hur vi vill vara, vad vi vill uppnå osv.
Det kan vara påtryckningar från omgivningen, att vi ska göra det och det. Att vi borde bli si och så.
Men allt detta är bara illusioner i slutändan.
Det är inte vem vi är, utan vad andra vill att vi ska vara.
Att lista ut vem man är, är inte så enkelt.
Det kan ta en hel livstid för somliga. Vissa kanske kommer på det någorlunda fort, medans andra aldrig någonsin får veta.
En läskig tanke om man tänker efter, eller hur?
Detta inlägget får en fortsättning, men nu vill jag att ni ställer er frågan, vem är ni?
Här kommer några frågor till er som vi sedan tar upp sedan!
1. Vem tror du att du är?
2. Vad vill du bli? Är det verkligen du eller mer din omgivning som vill detta?
3. Är du helt nöjd med det du uppnått?
4. Vill du ändra på något?
5. Nämn tre saker som du vill göra under livet?
Besvara dessa frågorna i kommentaren så diskuterar vi det sedan!!
/Nicole
Om du tar en liten stund att fundera på detta, så kommer du nog fram till -Jag vet inte!
Alla tror vi nog att vi vet vem vi är, det är inte något som vi funderar något vidare på, det bara är så helt enkelt.
Men om vi tänker efter så är denna "självklarheten" kanske inte så självklar i alla fall...
Vi har kanske en idé på hur vi vill vara, vad vi vill uppnå osv.
Det kan vara påtryckningar från omgivningen, att vi ska göra det och det. Att vi borde bli si och så.
Men allt detta är bara illusioner i slutändan.
Det är inte vem vi är, utan vad andra vill att vi ska vara.
Att lista ut vem man är, är inte så enkelt.
Det kan ta en hel livstid för somliga. Vissa kanske kommer på det någorlunda fort, medans andra aldrig någonsin får veta.
En läskig tanke om man tänker efter, eller hur?
Detta inlägget får en fortsättning, men nu vill jag att ni ställer er frågan, vem är ni?
Här kommer några frågor till er som vi sedan tar upp sedan!
1. Vem tror du att du är?
2. Vad vill du bli? Är det verkligen du eller mer din omgivning som vill detta?
3. Är du helt nöjd med det du uppnått?
4. Vill du ändra på något?
5. Nämn tre saker som du vill göra under livet?
Besvara dessa frågorna i kommentaren så diskuterar vi det sedan!!
/Nicole
Bantning, varför??
Bantning, det är en rubrik som ofta förknippas med galoppsporten. Och som också är sann!
Men varför??
De proffesionella jockeysen måste banta för att hålla den sjukt låga vikten, men det känns som att många unga tjejer också gör det bara för att man "ska" göra det i galoppen. Fel, fel, fel!! Det måste man inte alls.
Tro mig man mår mycket bättre om man äter lite mindre kanske, men så nyttigt som möjligt, och istället tränar betydligt mer! För om man bara bantar allt vad man kan så kan man inte hålla en låg vikt i längden. Kanske ett tag, men om några år går det istället år andra hållet och man går upp!
Tänk på det!
Vad tycker ni andra om det? Tar gärna emot alla kommentarer om bantning, då detta är något som ofta missbrukas!!!
Kyla!
Har ni tänkt på hur olika betydelser ordet Kyla kan ha??
Det kan vara kallt, eller också något känslosamt...
Kallt. Kyligt. Det är vad det är nu i dagarna. Med tempen helt nere på nästan -20grader och halt som attan på vägarna.
Denna kyla är något man kan ta på. Något som bara finns där, och ibland biter fast sig i en riktigt ordentligt om vintrarna.
Men det kan också vara känslan kyla.
Det kan man känna när man blir lämnad ensam.
Man kanske går ur ett förhållande.
Eller blir ovänner med kompisarna eller familjen...
I vilket fall som helt är kyla ofta något man förknippar med något dåligt. Något hemskt.
Och visst stämmer det ofta i det känslosamma. Men har ni tänkt på att även i det känslosamma där kyla är något dåligt så är den egentligen samtidigt något riktigt fint!
För tänk på allt det goda den för med sig. Allt det bra som bara sker om kylan får ta plats först.
Likadant som vädret kyla. Om inte det först hade varit en bitande vinter hade inte våren varit lika underbar!
Eller hur?
Man hade inte alls uppskattat den på samma sätt. Kanske inte alls rent av.
Visst är det konstigt hur ord kan te sig och variera i betydelser?
De som verkar allra hemskast, kan i själva verket komma att vara de allra vackraste!
/Nicole
Det kan vara kallt, eller också något känslosamt...
Kallt. Kyligt. Det är vad det är nu i dagarna. Med tempen helt nere på nästan -20grader och halt som attan på vägarna.
Denna kyla är något man kan ta på. Något som bara finns där, och ibland biter fast sig i en riktigt ordentligt om vintrarna.
Men det kan också vara känslan kyla.
Det kan man känna när man blir lämnad ensam.
Man kanske går ur ett förhållande.
Eller blir ovänner med kompisarna eller familjen...
I vilket fall som helt är kyla ofta något man förknippar med något dåligt. Något hemskt.
Och visst stämmer det ofta i det känslosamma. Men har ni tänkt på att även i det känslosamma där kyla är något dåligt så är den egentligen samtidigt något riktigt fint!
För tänk på allt det goda den för med sig. Allt det bra som bara sker om kylan får ta plats först.
Likadant som vädret kyla. Om inte det först hade varit en bitande vinter hade inte våren varit lika underbar!
Eller hur?
Man hade inte alls uppskattat den på samma sätt. Kanske inte alls rent av.
Visst är det konstigt hur ord kan te sig och variera i betydelser?
De som verkar allra hemskast, kan i själva verket komma att vara de allra vackraste!
/Nicole
Hästliv eller vad?
Varför gör man egentligen så stor skillnad på folk som håller på med hästar och inte?
Och en annan sak, varför tar man ofta illa vid sig när folk kallar en "hästtjej"?
Jag tar detta ur egen erfarenhet. Jag har hästar, och jobbar med dem, eller med galopp som jag anser skiljer sig ganska mycket från ridsporten. ps kolla min blogg på aftonbladet Nicoles Galopp-blogg om ni är intresserade av det!
Jag ser alltså detta jobbet som ett jobb, inte är man väl annorlunda för att man jobbar med hästar? Jag menar det är väl inte mer annorlunda än om man skulle jobba med bilar eller något annat??
Men ändå får man stämpeln HÄSTTJEJ. Varför tar man då illa vid när man hör ordet?
Jag tror inte det beror på att man skäms för det, utan för att man vet att de som kallar en detta inte har koll på vad det innebär, de tycker det är ok att retas eftersom de då inte framstår som dumma när de inte förstår innebörden...
Och sedan är det väl helt enkelt så att det finns dem som förstår och dem som inte gör det. Thats that!!
Det är väl bara att acceptera, för håller man på med dessa djuren så vet man vad man gör och man älskar det, låt då ingen få dig att skämmas för att du gör det du gör... Kom ihåg det!
Alla är olika, och NEJ hästtjejer är inte töntiga, de är precis lika coola som alla andra! Faktum är att de faktiskt är coolare! För vet ni, det är faktiskt en extremt krävande sport och även väldigt fartfylld och farlig om man tar galoppsporten!
Visste ni att om man tar en människa som arbetar inom galoppen så motsvarar det en elitidrottare när det kommer till allt det fysiska!! Tänk på det ni! :)
Good Night!
Och en annan sak, varför tar man ofta illa vid sig när folk kallar en "hästtjej"?
Jag tar detta ur egen erfarenhet. Jag har hästar, och jobbar med dem, eller med galopp som jag anser skiljer sig ganska mycket från ridsporten. ps kolla min blogg på aftonbladet Nicoles Galopp-blogg om ni är intresserade av det!
Jag ser alltså detta jobbet som ett jobb, inte är man väl annorlunda för att man jobbar med hästar? Jag menar det är väl inte mer annorlunda än om man skulle jobba med bilar eller något annat??
Men ändå får man stämpeln HÄSTTJEJ. Varför tar man då illa vid när man hör ordet?
Jag tror inte det beror på att man skäms för det, utan för att man vet att de som kallar en detta inte har koll på vad det innebär, de tycker det är ok att retas eftersom de då inte framstår som dumma när de inte förstår innebörden...
Och sedan är det väl helt enkelt så att det finns dem som förstår och dem som inte gör det. Thats that!!
Det är väl bara att acceptera, för håller man på med dessa djuren så vet man vad man gör och man älskar det, låt då ingen få dig att skämmas för att du gör det du gör... Kom ihåg det!
Alla är olika, och NEJ hästtjejer är inte töntiga, de är precis lika coola som alla andra! Faktum är att de faktiskt är coolare! För vet ni, det är faktiskt en extremt krävande sport och även väldigt fartfylld och farlig om man tar galoppsporten!
Visste ni att om man tar en människa som arbetar inom galoppen så motsvarar det en elitidrottare när det kommer till allt det fysiska!! Tänk på det ni! :)
Good Night!
Jobb?
Varför är det så svårt med jobb och karriärer egentligen?
Borde det inte vara kul och enkelt? Eller?
Det finns nog inte så många som tycker att det är så enkelt...
Det är inte alltid man får chansen att göra det man tycker allra mest om, trist faktiskt för tänk så mycket bättre allt hade varit om man fick det. För alla. De som jobbar får göra det de tycker om mest, arbetsgivarna får personal som är extra ambitiösa, alla vinner på det!
Men så enkelt är det inte. Allt handlar ju om pengar. Varför?
Har man en dröm borde man väl kunna uppfylla den?
Vissa får aldrig chansen, av olika anledningar.
MEN sedan finns där dem som aldrig uppfyller sina drömmar av en väldigt dum anledning. Rädsla.
Jag vet, för jag har själv varit där. Det är inte kul. Man inbillar sig att man inte KAN av olika anledningar, men egentligen är det bara något man inbillar sig själv. Och vet ni vad det värsta är? Man börjar TRO på sig själv till slut!!!
Och om man gör det, hur ska man då hitta tillbaka till styrkan att man faktiskt har drömmar och KAN uppfylla dem. Bara man inte är rädd...
Så till er alla, tro på er själva även om andra inte skulle göra det! Ni KAN om ni bara vill!
Var inte rädda för att ni inte tror på er själva, uppfyll era drömmar!
Det ska jag göra nu...
Lycka till! ;)
Borde det inte vara kul och enkelt? Eller?
Det finns nog inte så många som tycker att det är så enkelt...
Det är inte alltid man får chansen att göra det man tycker allra mest om, trist faktiskt för tänk så mycket bättre allt hade varit om man fick det. För alla. De som jobbar får göra det de tycker om mest, arbetsgivarna får personal som är extra ambitiösa, alla vinner på det!
Men så enkelt är det inte. Allt handlar ju om pengar. Varför?
Har man en dröm borde man väl kunna uppfylla den?
Vissa får aldrig chansen, av olika anledningar.
MEN sedan finns där dem som aldrig uppfyller sina drömmar av en väldigt dum anledning. Rädsla.
Jag vet, för jag har själv varit där. Det är inte kul. Man inbillar sig att man inte KAN av olika anledningar, men egentligen är det bara något man inbillar sig själv. Och vet ni vad det värsta är? Man börjar TRO på sig själv till slut!!!
Och om man gör det, hur ska man då hitta tillbaka till styrkan att man faktiskt har drömmar och KAN uppfylla dem. Bara man inte är rädd...
Så till er alla, tro på er själva även om andra inte skulle göra det! Ni KAN om ni bara vill!
Var inte rädda för att ni inte tror på er själva, uppfyll era drömmar!
Det ska jag göra nu...
Lycka till! ;)
Jobb?
Varför är det så svårt med jobb och karriärer egentligen?
Borde det inte vara kul och enkelt? Eller?
Det finns nog inte så många som tycker att det är så enkelt...
Det är inte alltid man får chansen att göra det man tycker allra mest om, trist faktiskt för tänk så mycket bättre allt hade varit om man fick det. För alla. De som jobbar får göra det de tycker om mest, arbetsgivarna får personal som är extra ambitiösa, alla vinner på det!
Men så enkelt är det inte. Allt handlar ju om pengar. Varför?
Har man en dröm borde man väl kunna uppfylla den?
Vissa får aldrig chansen, av olika anledningar.
MEN sedan finns där dem som aldrig uppfyller sina drömmar av en väldigt dum anledning. Rädsla.
Jag vet, för jag har själv varit där. Det är inte kul. Man inbillar sig att man inte KAN av olika anledningar, men egentligen är det bara något man inbillar sig själv. Och vet ni vad det värsta är? Man börjar TRO på sig själv till slut!!!
Och om man gör det, hur ska man då hitta tillbaka till styrkan att man faktiskt har drömmar och KAN uppfylla dem. Bara man inte är rädd...
Så till er alla, tro på er själva även om andra inte skulle göra det! Ni KAN om ni bara vill!
Var inte rädda för att ni inte tror på er själva, uppfyll era drömmar!
Det ska jag göra nu...
Lycka till! ;)
Borde det inte vara kul och enkelt? Eller?
Det finns nog inte så många som tycker att det är så enkelt...
Det är inte alltid man får chansen att göra det man tycker allra mest om, trist faktiskt för tänk så mycket bättre allt hade varit om man fick det. För alla. De som jobbar får göra det de tycker om mest, arbetsgivarna får personal som är extra ambitiösa, alla vinner på det!
Men så enkelt är det inte. Allt handlar ju om pengar. Varför?
Har man en dröm borde man väl kunna uppfylla den?
Vissa får aldrig chansen, av olika anledningar.
MEN sedan finns där dem som aldrig uppfyller sina drömmar av en väldigt dum anledning. Rädsla.
Jag vet, för jag har själv varit där. Det är inte kul. Man inbillar sig att man inte KAN av olika anledningar, men egentligen är det bara något man inbillar sig själv. Och vet ni vad det värsta är? Man börjar TRO på sig själv till slut!!!
Och om man gör det, hur ska man då hitta tillbaka till styrkan att man faktiskt har drömmar och KAN uppfylla dem. Bara man inte är rädd...
Så till er alla, tro på er själva även om andra inte skulle göra det! Ni KAN om ni bara vill!
Var inte rädda för att ni inte tror på er själva, uppfyll era drömmar!
Det ska jag göra nu...
Lycka till! ;)
Jul och nyår -vad är skillnaden?
Ja, vad är egentligen skillnaden på dessa dagarna??
Det borde väl vara desamma, jag menar, de hänger ju faktiskt ihop med varandra för de flesta i alla fall. Jag skulle ju inte vilja fira det ena utan att också fira det andra...
När julen tagit slut så slipper man ju faktiskt tänka -suck nu är det tillbaka till verkligheten igen! För då kan man istället börja planera för nyår :)
Men visst gör många ändå skillnad på dessa två högtider?
Julen ska ju tillbringas med ens familj helst, eller dem man håller kärt. Men nyår för många är ju istället fest med alla kompisarna... Varför är det så egentligen? Borde man inte också fira in det nya året med sina nära och kära? Eller kanske inte?
Detta är ju dock inte en fråga som kan vara rätt eller fel då alla har sina egna sätt att fira. För vissa är det viktigt att fira med familjen och för vissa är det roligare att befinna sig på en trevlig fest med sina kompisar, som ju faktiskt också är viktiga!
Ens bästa kompisar är ju faktiskt också familj, glöm aldrig det!
Jag vill passa på att också hylla er som fick en vit jul, om nu någon fick det ;)
Jag vet i alla fall att det är något som jag verkligen saknar nuförtiden!
När man var barn tyckte jag alltid att det var snö på jullovet, och där fanns inget bättre än att leka ute i snön hela dagarna, och det bästa av allt, att göra snögubbar! Jag fullkomligt ÄLSKAR snögubbar!!
Men så är det inte längre, nu kommer snön istället när man är som mest trött på vintern, och den kan ju nästan vara ända in i april! Jag menar, vem vill ha snö när det ska vara vår?!
Dock tror jag ändå att många har väldigt förskönade bilder av saker man gjorde som barn, som att leka i snön tex skulle man verkligen ge sig ut och göra det nu som vuxen?? Kanske lite grann, men det blir ju aldrig på samma sätt som när man var barn fast man gärna vill tro det...
Går man ut nu och vill leka i snön så slutar det bara med att man blir besviken och ledsen, besviken över att det inte alls det var så som man tyckte sig minnas. Allting ändras när man växer upp, så det är faktiskt så väldigt sant när ens föräldrar säger att man ska passa på och vara barn så länge som man bara kan! Men nejdå, när man är barn så kan man inte växa upp fort nog! Konstigt att det är så, eller hur?
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!
/Nicole
Det borde väl vara desamma, jag menar, de hänger ju faktiskt ihop med varandra för de flesta i alla fall. Jag skulle ju inte vilja fira det ena utan att också fira det andra...
När julen tagit slut så slipper man ju faktiskt tänka -suck nu är det tillbaka till verkligheten igen! För då kan man istället börja planera för nyår :)
Men visst gör många ändå skillnad på dessa två högtider?
Julen ska ju tillbringas med ens familj helst, eller dem man håller kärt. Men nyår för många är ju istället fest med alla kompisarna... Varför är det så egentligen? Borde man inte också fira in det nya året med sina nära och kära? Eller kanske inte?
Detta är ju dock inte en fråga som kan vara rätt eller fel då alla har sina egna sätt att fira. För vissa är det viktigt att fira med familjen och för vissa är det roligare att befinna sig på en trevlig fest med sina kompisar, som ju faktiskt också är viktiga!
Ens bästa kompisar är ju faktiskt också familj, glöm aldrig det!
Jag vill passa på att också hylla er som fick en vit jul, om nu någon fick det ;)
Jag vet i alla fall att det är något som jag verkligen saknar nuförtiden!
När man var barn tyckte jag alltid att det var snö på jullovet, och där fanns inget bättre än att leka ute i snön hela dagarna, och det bästa av allt, att göra snögubbar! Jag fullkomligt ÄLSKAR snögubbar!!
Men så är det inte längre, nu kommer snön istället när man är som mest trött på vintern, och den kan ju nästan vara ända in i april! Jag menar, vem vill ha snö när det ska vara vår?!
Dock tror jag ändå att många har väldigt förskönade bilder av saker man gjorde som barn, som att leka i snön tex skulle man verkligen ge sig ut och göra det nu som vuxen?? Kanske lite grann, men det blir ju aldrig på samma sätt som när man var barn fast man gärna vill tro det...
Går man ut nu och vill leka i snön så slutar det bara med att man blir besviken och ledsen, besviken över att det inte alls det var så som man tyckte sig minnas. Allting ändras när man växer upp, så det är faktiskt så väldigt sant när ens föräldrar säger att man ska passa på och vara barn så länge som man bara kan! Men nejdå, när man är barn så kan man inte växa upp fort nog! Konstigt att det är så, eller hur?
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!
/Nicole
Känslan att aldrig räcka till...
Varför drabbas vi jämt och ständigt av känlsan att aldrig räcka till? Vi borde väl fatta att vi inte behöver vara bäst på allt och snyggast i stan? Vi kanske inbillar oss att vi vet, att vi inte behöver vara bäst, men ändå fortsätter vi hela tiden att försöka bli bättre... Och om vi gör det så kan vi inte fatta att vi räcker till som vi är. Men gör vi verkligen det?
Det är lustigt den där känslan att vi inte räcker till som vi är.
Våra nära och kära säger ju hela tiden till oss att vi räcker till mer än nog, att vi inte kan bli bättre i deras ögon eftersom vi redan är bäst enligt dem!
Men någonstans så handlar det ju faktiskt om våra känslor innerst inne. De kan säga precis vad de vill, det kommer ändå inte att spela någon roll om inte vi känner att vi duger.
Varför kan vi då inte lägga ned det där ouppnåliga idéalet?
Hur mycket vi än försöker så kommer vi ändå aldrig att bli nöjda med oss själva, och skulle vi mot förmodan bli det -ja då dröjer det säkerligen inte särskilt länge förrens vi hittar något nytt som kan dra ned oss igen, och så börjar det om igen och igen.
Väldigt onödigt egentligen, tycker ni inte?
Vi är bra som vi är, vi behöver inte känna oss helt värdelösa!
Det är i alla fall vad vi borde säga till oss själva.
Men alla känner nog igen sig i att man kan ha den mest underbara dagen, där allt går som man vill, ens familj eller kille är så otroligt underbara, ja allt är bara super helt enkelt!
För att sedan nästa dag bara gå raka vägen nedåt. Det känns som att alla hatar dig (vilket de inte gör!), inget går som du vill, allt känns som jordens undergång för dig.
Är det inte det mest konstiga när ma tänker efter? Fast man ska kanske inte tänka efter, med risken att bli helt snurrig och känna sig ännu lägre...
Nej, hur hemskt eller bra det än känns så kommer det alltid att gå upp och ned i livet. Som en berg- och dalbana. Låter ganska logiskt när man tänker på det så, men samma sekund som det drabbar dig och du känner dig oduglig och som om hela ditt liv kommer gå åt skogen, så försvinner hela den där logiken som fanns där alldeles nyss...
/Nicole
Det är lustigt den där känslan att vi inte räcker till som vi är.
Våra nära och kära säger ju hela tiden till oss att vi räcker till mer än nog, att vi inte kan bli bättre i deras ögon eftersom vi redan är bäst enligt dem!
Men någonstans så handlar det ju faktiskt om våra känslor innerst inne. De kan säga precis vad de vill, det kommer ändå inte att spela någon roll om inte vi känner att vi duger.
Varför kan vi då inte lägga ned det där ouppnåliga idéalet?
Hur mycket vi än försöker så kommer vi ändå aldrig att bli nöjda med oss själva, och skulle vi mot förmodan bli det -ja då dröjer det säkerligen inte särskilt länge förrens vi hittar något nytt som kan dra ned oss igen, och så börjar det om igen och igen.
Väldigt onödigt egentligen, tycker ni inte?
Vi är bra som vi är, vi behöver inte känna oss helt värdelösa!
Det är i alla fall vad vi borde säga till oss själva.
Men alla känner nog igen sig i att man kan ha den mest underbara dagen, där allt går som man vill, ens familj eller kille är så otroligt underbara, ja allt är bara super helt enkelt!
För att sedan nästa dag bara gå raka vägen nedåt. Det känns som att alla hatar dig (vilket de inte gör!), inget går som du vill, allt känns som jordens undergång för dig.
Är det inte det mest konstiga när ma tänker efter? Fast man ska kanske inte tänka efter, med risken att bli helt snurrig och känna sig ännu lägre...
Nej, hur hemskt eller bra det än känns så kommer det alltid att gå upp och ned i livet. Som en berg- och dalbana. Låter ganska logiskt när man tänker på det så, men samma sekund som det drabbar dig och du känner dig oduglig och som om hela ditt liv kommer gå åt skogen, så försvinner hela den där logiken som fanns där alldeles nyss...
/Nicole
Den där hopplösa känslan...
Ja, den kan nog alla känna igen sig i tror jag. Om ni inte kan relatera till den måste ni verkligen ha DET perfekta livet!! ;)
Men även de "perfekta" liven känner nog den där hopplösheten ibland också, säkerligen mer också eftersom de ska utstråla den där "perfekta" tillvaron. Ni förstår nog vad jag menar, den där typiska kändis livsstilen. Alla tror att man har det så himla perfekt, men inombords håller man på att tyna bort...
Varför får vi då den där hopplösa känslan ibland? Varför låter vi den smyga sig på oss för att sedan förstöra hela vår dag? Kan vi inte bara kämpa emot den?
Visst kan vi säkert det om vi verkligen vill, men den där hemska känslan har ju kommit av en anledning så innerst inne är det inte bara något man kan skaka av sig.
Det kan vara allt från ett hemskt sorgligt besked, eller konflikt som uppstått med ens nära och kära, eller helt enkelt ett jobberbjudande/utbildning som man hoppats på men inte fick...
Eller så vaknar man helt enkelt på fel sida!
Men just när den där känslan kommer över oss så kväver den verkligen en, den får oss att känna oss odugliga, dåliga och framförallt ensamma.
Vi kan ha hela familjen nära och allt kan verka som vanligt, men inne i oss själva sitter den där känslan och kväver oss sakta men säkert. Det blir som om vi befinner oss i en bubbla, helt för oss själva. Vi vill ut, försöker att skrika och få dem att höra. Men i verkligheten säger vi inte ett knyst, vi bara sitter där och känner oss ensamma.
Varför säger vi då inget till våra nära och kära om hur vi känner oss så att de kan hjälpa??
Det verkar ju galet att sitta och lida i tystheten och stöta bort de som betyder mest. De förstår ju inte hur vi känner om vi inte säge något, de uppfattar ju hela situationen som att vi är sura och griniga.
Men egentligen är svaret ganska enkelt, men ändå inte...
Vi vill helt enkelt inte säga något för att om vi säger det högt så får det oss att verka ännu svagare och dåligare, inbillar vi oss.
Och säger vi det högt så finns problemet verkligen där, och vi MÅSTE göra något åt det, vi kan inte längre sitta för oss själva och tycka synd om oss själva.
Ja, varje gång vi drabbas av något, större eller bara en dålig dag, så känns allt verkligen bara hopplöst. Hela vår värld går under för en liten stund, för att sedan inse att det inte var så farligt (i de flesta fall). Eller så avtar problemet för en stund och vi tror plötsligt att allt är bra igen, är inte det mänskliga minnet obeskrivlig kort och godtroget?!
Men i vanliga fall återgår allt till det normala igen efter ett tag, då thatś life i guess! ;)
/Nicole
Men även de "perfekta" liven känner nog den där hopplösheten ibland också, säkerligen mer också eftersom de ska utstråla den där "perfekta" tillvaron. Ni förstår nog vad jag menar, den där typiska kändis livsstilen. Alla tror att man har det så himla perfekt, men inombords håller man på att tyna bort...
Varför får vi då den där hopplösa känslan ibland? Varför låter vi den smyga sig på oss för att sedan förstöra hela vår dag? Kan vi inte bara kämpa emot den?
Visst kan vi säkert det om vi verkligen vill, men den där hemska känslan har ju kommit av en anledning så innerst inne är det inte bara något man kan skaka av sig.
Det kan vara allt från ett hemskt sorgligt besked, eller konflikt som uppstått med ens nära och kära, eller helt enkelt ett jobberbjudande/utbildning som man hoppats på men inte fick...
Eller så vaknar man helt enkelt på fel sida!
Men just när den där känslan kommer över oss så kväver den verkligen en, den får oss att känna oss odugliga, dåliga och framförallt ensamma.
Vi kan ha hela familjen nära och allt kan verka som vanligt, men inne i oss själva sitter den där känslan och kväver oss sakta men säkert. Det blir som om vi befinner oss i en bubbla, helt för oss själva. Vi vill ut, försöker att skrika och få dem att höra. Men i verkligheten säger vi inte ett knyst, vi bara sitter där och känner oss ensamma.
Varför säger vi då inget till våra nära och kära om hur vi känner oss så att de kan hjälpa??
Det verkar ju galet att sitta och lida i tystheten och stöta bort de som betyder mest. De förstår ju inte hur vi känner om vi inte säge något, de uppfattar ju hela situationen som att vi är sura och griniga.
Men egentligen är svaret ganska enkelt, men ändå inte...
Vi vill helt enkelt inte säga något för att om vi säger det högt så får det oss att verka ännu svagare och dåligare, inbillar vi oss.
Och säger vi det högt så finns problemet verkligen där, och vi MÅSTE göra något åt det, vi kan inte längre sitta för oss själva och tycka synd om oss själva.
Ja, varje gång vi drabbas av något, större eller bara en dålig dag, så känns allt verkligen bara hopplöst. Hela vår värld går under för en liten stund, för att sedan inse att det inte var så farligt (i de flesta fall). Eller så avtar problemet för en stund och vi tror plötsligt att allt är bra igen, är inte det mänskliga minnet obeskrivlig kort och godtroget?!
Men i vanliga fall återgår allt till det normala igen efter ett tag, då thatś life i guess! ;)
/Nicole
Kärlek
Vad är egentligen kärlek?
Ordet kan ha många betydelser... Det kan vara kärlek till sin familj, eller till sina husdjur, men många kopplar nog kärlek till sina älskade.
Varför är då kärleken så svår sgentligen? Alla kan nog hålla med om att det inte alltid är en dans på rosor. När man kommer till en punkt då allt känns underbart och man tänker "jag kan aldrig få det bättre än såhär" så dalar det igen. Nya gräl eller mindre tjafs och så är det om och om igen. Det blir lite som en ond cirkel ibland.
Men om jag älskar dig, och du mig, varför ska det då bli sådär hela tiden?
Konstigt.
Men that´s life, i guess!
Vi måste ju också tänka på att livet inte hade blivit sådär underbart om allting hela tiden var frid och fröjd, då skulle allt plana ut sig till en rak, och i längden tråkig bana, eller?
Det får vi väl aldrig veta, allt vi kan göra är väl att ta vara på de bra stunderna och stå ut i de dåliga...
Jag antar att det stämmer ganska bra när man säger att allt kan kännas super och vara underbart, men plötsligt på bråkdelen av en sekund kan hela ens värld raseras. Det kan vara allt från att en relation tar slut, en av ens nära och kära går bort, eller en hemsk sjukdom som plötsligt kommer över en som ett svart moln.
Hur gör man då för att gå vidare efter en sådan smäll?
"Life goes on", trots att det inte känns så just när man befinner sig i en stor sorg, men det är faktiskt så. Visserligen blir livet aldrig desamma igen, men man kan inte göra mer än att försöka att bygga upp sitt liv igen. Att ha någon bredvid sig då är väldigt viktigt, man orkar så mycket mer då... Där finns inget värre än att behöva gå igenom något tungt på egen hand.
Att ha ens älskade, sin stora kärlek, bredvid sig är jätteviktigt. Släng inte bort det genom att stöta bort den personen när man mår dåligt, det är verkligen inte värt det!
Ordet kan ha många betydelser... Det kan vara kärlek till sin familj, eller till sina husdjur, men många kopplar nog kärlek till sina älskade.
Varför är då kärleken så svår sgentligen? Alla kan nog hålla med om att det inte alltid är en dans på rosor. När man kommer till en punkt då allt känns underbart och man tänker "jag kan aldrig få det bättre än såhär" så dalar det igen. Nya gräl eller mindre tjafs och så är det om och om igen. Det blir lite som en ond cirkel ibland.
Men om jag älskar dig, och du mig, varför ska det då bli sådär hela tiden?
Konstigt.
Men that´s life, i guess!
Vi måste ju också tänka på att livet inte hade blivit sådär underbart om allting hela tiden var frid och fröjd, då skulle allt plana ut sig till en rak, och i längden tråkig bana, eller?
Det får vi väl aldrig veta, allt vi kan göra är väl att ta vara på de bra stunderna och stå ut i de dåliga...
Jag antar att det stämmer ganska bra när man säger att allt kan kännas super och vara underbart, men plötsligt på bråkdelen av en sekund kan hela ens värld raseras. Det kan vara allt från att en relation tar slut, en av ens nära och kära går bort, eller en hemsk sjukdom som plötsligt kommer över en som ett svart moln.
Hur gör man då för att gå vidare efter en sådan smäll?
"Life goes on", trots att det inte känns så just när man befinner sig i en stor sorg, men det är faktiskt så. Visserligen blir livet aldrig desamma igen, men man kan inte göra mer än att försöka att bygga upp sitt liv igen. Att ha någon bredvid sig då är väldigt viktigt, man orkar så mycket mer då... Där finns inget värre än att behöva gå igenom något tungt på egen hand.
Att ha ens älskade, sin stora kärlek, bredvid sig är jätteviktigt. Släng inte bort det genom att stöta bort den personen när man mår dåligt, det är verkligen inte värt det!
Välkommen till min nya blogg!
Hej!
Denna sidan kommer att handla om frågor och tankar kring relationer och kärlek och allt där emellan...
/Nicole
Denna sidan kommer att handla om frågor och tankar kring relationer och kärlek och allt där emellan...
/Nicole
