Känslan att aldrig räcka till...
Varför drabbas vi jämt och ständigt av känlsan att aldrig räcka till? Vi borde väl fatta att vi inte behöver vara bäst på allt och snyggast i stan? Vi kanske inbillar oss att vi vet, att vi inte behöver vara bäst, men ändå fortsätter vi hela tiden att försöka bli bättre... Och om vi gör det så kan vi inte fatta att vi räcker till som vi är. Men gör vi verkligen det?
Det är lustigt den där känslan att vi inte räcker till som vi är.
Våra nära och kära säger ju hela tiden till oss att vi räcker till mer än nog, att vi inte kan bli bättre i deras ögon eftersom vi redan är bäst enligt dem!
Men någonstans så handlar det ju faktiskt om våra känslor innerst inne. De kan säga precis vad de vill, det kommer ändå inte att spela någon roll om inte vi känner att vi duger.
Varför kan vi då inte lägga ned det där ouppnåliga idéalet?
Hur mycket vi än försöker så kommer vi ändå aldrig att bli nöjda med oss själva, och skulle vi mot förmodan bli det -ja då dröjer det säkerligen inte särskilt länge förrens vi hittar något nytt som kan dra ned oss igen, och så börjar det om igen och igen.
Väldigt onödigt egentligen, tycker ni inte?
Vi är bra som vi är, vi behöver inte känna oss helt värdelösa!
Det är i alla fall vad vi borde säga till oss själva.
Men alla känner nog igen sig i att man kan ha den mest underbara dagen, där allt går som man vill, ens familj eller kille är så otroligt underbara, ja allt är bara super helt enkelt!
För att sedan nästa dag bara gå raka vägen nedåt. Det känns som att alla hatar dig (vilket de inte gör!), inget går som du vill, allt känns som jordens undergång för dig.
Är det inte det mest konstiga när ma tänker efter? Fast man ska kanske inte tänka efter, med risken att bli helt snurrig och känna sig ännu lägre...
Nej, hur hemskt eller bra det än känns så kommer det alltid att gå upp och ned i livet. Som en berg- och dalbana. Låter ganska logiskt när man tänker på det så, men samma sekund som det drabbar dig och du känner dig oduglig och som om hela ditt liv kommer gå åt skogen, så försvinner hela den där logiken som fanns där alldeles nyss...
/Nicole
Det är lustigt den där känslan att vi inte räcker till som vi är.
Våra nära och kära säger ju hela tiden till oss att vi räcker till mer än nog, att vi inte kan bli bättre i deras ögon eftersom vi redan är bäst enligt dem!
Men någonstans så handlar det ju faktiskt om våra känslor innerst inne. De kan säga precis vad de vill, det kommer ändå inte att spela någon roll om inte vi känner att vi duger.
Varför kan vi då inte lägga ned det där ouppnåliga idéalet?
Hur mycket vi än försöker så kommer vi ändå aldrig att bli nöjda med oss själva, och skulle vi mot förmodan bli det -ja då dröjer det säkerligen inte särskilt länge förrens vi hittar något nytt som kan dra ned oss igen, och så börjar det om igen och igen.
Väldigt onödigt egentligen, tycker ni inte?
Vi är bra som vi är, vi behöver inte känna oss helt värdelösa!
Det är i alla fall vad vi borde säga till oss själva.
Men alla känner nog igen sig i att man kan ha den mest underbara dagen, där allt går som man vill, ens familj eller kille är så otroligt underbara, ja allt är bara super helt enkelt!
För att sedan nästa dag bara gå raka vägen nedåt. Det känns som att alla hatar dig (vilket de inte gör!), inget går som du vill, allt känns som jordens undergång för dig.
Är det inte det mest konstiga när ma tänker efter? Fast man ska kanske inte tänka efter, med risken att bli helt snurrig och känna sig ännu lägre...
Nej, hur hemskt eller bra det än känns så kommer det alltid att gå upp och ned i livet. Som en berg- och dalbana. Låter ganska logiskt när man tänker på det så, men samma sekund som det drabbar dig och du känner dig oduglig och som om hela ditt liv kommer gå åt skogen, så försvinner hela den där logiken som fanns där alldeles nyss...
/Nicole
Kommentarer
Trackback
